TerraClips – Kulisser för äventyr

Terraclips från WorldWorks Games är en finurlig uppfinning. WorldWorks säljer sedan tidigare PDF:er med terrängmodeller som man skriver ut på styvt papper/kartong och monterar ihop, ungefär som byggsatser. Jag har alltid älskat utseendet på deras terräng – den är skönt kulissliknande och retar min fantasi med sin ”Burtoneska” framtoning. Däremot har tröskeln att faktiskt ta mig tiden att skriva ut, klippa och klistra varit lite för hög för att jag ska kunna räknas in bland deras kunder. Nå, Terraclips löste det problemet eftersom produkten består av tryckta kartongark med tillhörande plastklämmor för att montera modellerna. Det gör dessutom att möjligheten till variation är närmast oändlig, då kartongbitarna kan monsteras på alla möjliga och omöjliga vis. Lego för spelnördar!

Terrängen är skitsnygg.

Tyvärr finns det ett ”men”, och ett ganska stort sådant. Terraclips är från början tänkt att utgöra spelterräng för figurspel (närmare bestämt Malifaux från Wyrd Miniatures). Figurspelare är vana med ganska utrymmeskrävande terräng, och har dessutom inte samma behov av att ändra på specifika terrängobjekt, åtminstone inte under spelets gång. Trots att Terraclips går att modifiera och anpassa så är det inte praktiskt genomförbart under spel, det tar helt enkelt för lång tid och precis som med Dungeon Tiles så är det alldeles för många smådelar att hålla koll på. Återstår då att bygga ihop allting i förväg, men då blir terrängen väl utrymmeskrävande. Har man ett dedikerat spelrum med hyllor för terrängen så slipper man så klart det problemet, men för mig som bor i en liten lägenhet så är Terraclips tyvärr inte rätt typ av terräng – hur mycket jag än älskar produkten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stapla terräng – att bygga på höjden

Dungeonterräng brukar normalt sett bli en ganska tvådimensionell historia. Även om man använder sig av väggar och andra props så brukar dessa mest utgöra en mer visuell variant av en stridsmatta, dvs. att terrängen egentligen bara visar var figurerna kan röra sig i sidled, och inte på höjden. Ur det perspektivet är jag själv hopplös när jag designar möten med monster och jag tror att det beror på att vi rollspelare är fast i traditionella, tvådimensionella kartor från hobbyns begynnelse. Figurspelarna har av naturliga skäl kommit längre än oss eftersom de flesta taktiska figurspel faktiskt har regler där höjdskillnader får effekt.

Min uppfattning är dock att rollspelsstrider blir både roligare att spela, och häftigare att titta på om man försöker få med åtminstone några tredimensionella element, och med bilden nedan försöker jag visa att det inte behöver vara så krångligt – vare sig att designa eller bygga. En enkel balkong, trappa mellan två våningar eller ett bord att stå på kan göra all skillnad i världen. Krångla inte till det, men bygg på höjden!

Balkonger och bord – och goblins från HeroQuest!

Dwarven Forge – Dungeonterrängens måttstock

I alla sammanhang där spelterräng diskuteras måste Dwarven Forge omnämnas. 1996 släpptes de första setten Dwarven Forge-terräng av skulptören Stefan Pokorny och sedan dess har man släppt en mängd ”set” av den bästa spelterrängen som i dag går att få tag på.

Enligt min uppfattning så ligger storheten i Dwarven Forges terräng i den smått genialiska utformningen. Basen i allt grottbyggande är det jag kallar L-bitarna, dvs. de bitar som har 4*4 rutor golvyta, med vägg åt ett håll. Det är svårt att beskriva för någon som inte pysslat med prylarna, men just den designen gör att systemet är oerhört flexibelt att använda sig av. Av den anledningen är det just Room & Passage Set som jag tycker är den absolut bästa produkten att starta med om man ska börja använda Dwarven Forge. Köp två, förresten. Jag köpte fyra olika set (man ville ju ha de där med de häftigaste delarna) men kan idag känna att jag gärna skulle byta bort något av setten mot ett till Room & Passage.

Dwarven Forge är så klart inte lika snabbt, smidigt och lätt att transportera som en stridsmatta, och jag använder inte terrängen till varje strid, men när man känner att man vill bjussa spelarna på det där lilla extra så är jag glad att jag har verktygen för det. Inget går upp mot en skön grottfight i DF-miljö, med målad inredning och snygga miniatyrer – rollspel i dockskåp när det är som bäst!

Tips:

  • Köp Rooms & Passages först, helst två.
  • Skippa att köpa stora individuella delar som t.ex Floor tiles och 6′ Long passage. De verkar mycket mer användbara än vad de egentligen är. Jag använder dem väldigt sällan.
  • Skaffa miniatyrmöbler/dungeon dressing till terrängen – det höjer känslan oproportionerligt mycket (mer om det ämnet i ett kommande inlägg)

 

 

Dungeon Tiles – en dålig idé maskerad som en bra

Ett tag gjorde Wizards of the Coast allting rätt. D&D 3.X var ett lysande rollspel, med några av de bättre regelexpansioner som publicerats (Heroes of Horror, Libris Mortis, etc.), kampanjmaterialet höll absolut högsta klass (Forgotten Realms, Eberron) och figurspelet D&D Miniatures var inte bara ett grymt roligt spel – miniatyrerna var också perfekta rollspelstillbehör.

2006 kom Dungeon Tiles, och sedan vet vi ju hur det gick.

Dungeon Tiles är en av de där produkterna som låter som en bra idé, men som visar sig vara en papperslösning. Vid en första anblick verkar det suveränt med snygg terräng tryckt i färg på kraftig kartong som du kan kombinera helt efter eget huvud och situation. Lägga pussel, liksom! Problemet är just det – att använda Dungeon Tiles är som att lägga pussel, och pussel är tre saker; tråkigt, tidskrävande och frustrerande:

  1. En låda Dungeon Tiles består av en halv miljard småbitar som du ska försöka hitta snabbt vid rätt tillfälle i äventyret – lycka till. Vän av ordning påpekar ju så klart att man skall förbereda sig genom att sortera bitarna i högar för att snabbt hitta rätt kombination av bitar vid rätt tillfälle. Dock kan du ge dig fan på att en och samma bit kommer att behövas vid flera tillfällen och därmed höra till fler än en hög.
  2. Om du nu till slut får upp rätt bitar på bordet så vet du ju själv hur spelare är; någon av dina vänner kommer att knuffa till bordet eller dina Dungeon Tiles så att din fina grotta helt plötsligt ser annorlunda ut. Det här kommer inte hända någon enstaka gång, tro mig.
  3. Pussel är inte särskilt flexibla, inte Dungeon Tiles heller. Jag försökte vid något tillfälle att bygga upp de stridsplatser som beskrevs i ett av Wizards publicerade äventyr och trots att jag hade tre paket med tiles så lyckades jag nog inte få till en enda korrekt avbildning.

Är allting dåligt då? Nästan. Man kan använda de större brickorna i Dungeon Tiles, dvs. de som är 8*10 tum. De är både snygga och tillräckligt stora för att det inte ska bli alltför pilligt. Dock finns det ingenting Dungeon Tiles gör som inte en stridsmatta gör snabbare, smidigare och med större flexibilitet.

Dungeon Tiles

Jag har ritat klart rummet rollpersonerna kommer in i innan du hittat ens din första pusselbit.

Tyranid Genestealer

Miniatyrer kan man få lite var som helst i från, en av de mest kända tillverkarna av figurer är Citadel Miniatures som ägs av Games Workshop och tillverkar spelpjäser till bland annat Warhammer Fantasy Battles, Warhammer 40.000 och Lord of the Rings. Jag spelar inte så vansinnigt mycket figurspel, men eftersom 40K-universat är så vansinnigt coolt (vem gillar inte fascistoida, fundamentalistiska superriddare med stora vapen?) så har jag trots allt målat en hel del av Citadels figurer. Att figurerna dessutom håller grymt hög kvalitet gör ju inte saken sämre.

2009 släppte Games Workshop en begränsad utgåva av det taktiska brädspelet/figurspelet Space Hulk (ursprungsspelet kom redan tjugo år tidigare, 1989) och jag lade rabarber på ett exemplar. Space Hulk är ett av de snyggaste spel jag någonsin sett, inte minst för att figurerna är bland de bättre som tillverkats. Jag har däremot aldrig riktigt kommit mig för att måla upp någon av de coola gubbarna som följer med i lådan, även om jag tänkt tanken många gånger. Nåväl, i helgen var det dags att göra ett försök, och resultatet ser ni nedan.

Sedan Wizards produktlinje med målade plastfigurer till D&D haltat under senare år så är det idag svårt att hitta vettiga färdigmålade figurer (Paizo säljer målade minis i samarbete med WizKids men priserna är inte i paritet med figurernas kvalitet). Därför gäller följande;måla mycket och ofta. Lägg inte ned för mycket tid på varje figur, då blir du aldrig klar. Kvantitet är det enda som gäller för den spelledare som vill kunna smycka sitt spelbord. En bättre figurmålare blir man automatiskt med tiden och en halvdant målad figur är alltid bättre än en omålad.

Tyranid genestealer från Space Hulk

En av de onda tyraniderna från den nyaste utgåvan av Space Hulk.

Om ”proxies” – när och hur?

Som spelledare stöter man rätt ofta på problemet att man saknar en miniatyr föreställande den varelse man behöver gestalta, då finns det lite olika sätt att lösa problemet. Många spelledare använder sig av ”proxies”, dvs. att de helt enkelt tar en annan varelse av ungefär samma storlek som får fungera som ersättning. Vad som dock är viktigt att tänka på vad det gäller proxies är att man bör fundera på vilken miniatyr man använder sig av. Människor är visuella till sin natur, och om du använder en drake för att gestalta en bulette så kommer spelarna, trots dina målande beskrivningar, att tänka ”drake” och inte ”bulette”. Välj alltså en figur som både tematiskt och utseendemässigt liknar det monster du skickar på rollpersonerna – allt annat är hafsigt spelledande.

Om du inte hittar en vettig proxy, använd istället markörer/”tokens” – sådana kan du köpa eller göra själv och de är ovärderliga props. Paizo har släppt en låda med monster tokens som ser schyssta ut, och om du av någon anledning spelar D&D4 så följer det även med tokens till monster vault.

Trots alla dessa fina monstermarkörer finns det inget som går upp mot generella tokens, dvs. de som inte föreställer något specifikt monster. Om än tråkigare än en riktig miniatyr så är en generell token mycket bättre än en dålig proxy, eftersom den inte sabbar spelarnas inlevelse genom att säga emot din beskrivning av monstret. Ett gäng markörer med generiska motiv (typ dödskallar) är ett nästan lika värdefullt verktyg i spelledarens verktygslåda som stridsmattan är.

Och just det, om du behöver en större version av det monster du redan äger en miniatyr av så gör du bara en ny bas för det, se nedan (lock till snusdodsor är huge i speltermer, dvs. 3*3 rutor).

 

Ett snusdoselock med lite pynt förvandlar en ”large” owlbear till en ”huge”.

Stridsmattan – rollspelarens skiftnyckel

Alla spelledare behöver en stridsmatta. Punkt.

Om än inte lika visuell som mer avancerad terräng så är stridsmattan det viktigaste (och mest klassiska) verktyget i spelledarens arsenal. Det beror i huvudsak på två egenskaper: den är flexibel och den går snabbt att använda. En stridsmatta täcker egentligen alla tänkbara situationer, utom möjligtvis då det finns ett behov av tredimensionell terräng vilket trots allt är ganska sällan. Dessutom går den snabbt att använda – låt den ligga på spelbordet och rita helt enkelt upp de omgivningar spelarnas rollpersoner ställs inför. Tillsätt bara figurer eller monstermarkörer och du är väl förberedd för att spelleda i princip alla tänkbara scenarion.

Den klassiska vinylstridsmattan från Chessex är min absoluta favorit på grund av det tidlösa snittet och den höga kvaliteten. Paizo tillhandahåller ”flip-mats” både av generellt snitt (dungeongolv, gräsmotiv, vanligt rutnät) och mer specifika miljöer (fort, grottor, fartyg, värdshus etc.). Gale Force 9 är ytterligare en tillverkare som även de erbjuder stridsmattor med flertalet olika motiv.

Några tips:

  • Se till att du använder rätt typ av pennor för att undvika att förstöra din stridsmatta. Chessex mattor, t.ex, funkar inget vidare med whiteboardpennor.
  • Glöm inte att du kan kombinera stridsmattor och andra terrängprops, som t.ex miniatyrmöbler eller dungeonväggar.
  • Gör rent stridsmattan efter spelmötet så riskerar du inte att färgen fastnar (tänk på hur gamla whiteboardtavlor ser ut!).
Stridsmattor

Chessex klassiska, beiga vinylmatta, och några av Paizos ”flip-mats”.